Ni kan sluta läsa nu
Ni kan helt sluta läsa nu för nu kommer jag inte ha någonting som helst roligt att berätta.
Men har ni verkligen ingenting för er så visst. fortsätt läs ni. Här är alla mina tankar för tillfället. Jag är ganska ledsen och aggressiv.
Att vara kär är det jobbigaste som finns. Fan det är inte ens kul egentligen. Man blir dum i huvudet. Människor som alltid förr varit självständiga blir helt plötsligt beroende av en annan. Man suger åt sig som en svamp, allt vad personen man är kär i säger.
Är det någonting bra eller gulligt så blir man överlycklig, men är det någonting dumt så blir man huur sårad som helst, vilket man inte skulle blivit om det bara vore en random människa som sa samma sak.
ORKA ORKA orka vara jag.
Och så vill man och hoppas man så gärna att personen man är kär i ska vara exakt lika kär i en tillbaka. Vet man inte, så vågar man inte fråga i rädsla av att få ett nekande svar, men man går i alla fall runt och grämer sig över det och undrar och undrar om man går runt och slösar energi på en männsika som inte skulle kunna bry sig mindre!
I början är varje kille en ängel. Alltid lika omtänksam, gullig, ger en komplimanger osv osv.
Men med tiden försvinner det sakta men säkert.... han kan komma hem utan att ge dig en puss som han alltid gjort förr, han helt enkelt visar inte dig lika mycket uppskattning längre. Och vad händer med MIG då?
Jo. Jag blir osäker och vet inte vad som händer.
Det sista jag som flickvän vill är att vara jobbig. Aldrig aldrig aldrig att han av någon anledning får ha anledning till att kalla mig jobbig.
Men som igår. FY FAN vad jag blev ledsen. Det var egentligen inte så farligt, men eftersom att det var just han så blev det skitjobbigt för mig. Jag och Sara hade varit hemma hos honom hela dagen. Marina, hans sysetr hade kommit bort en sväng innan oxå, och vi skrek och skrattade lite vi tre. Det tyckte han var lite jobbigt tydligen, vilket jag kan förstå. Sedan så pikade han mig en del om att han ville att jag och Sara skulle sova hemma hos Sara den natten för han var ledig dagen efter och vi jobbade. Så han sa hur skööööönt det skulle vara att ÄNTLIGEN få sova ensam i sin säng för en gångs skull typ....
Yeye... Calina blev bara lite sårad vid det laget. Sedan skulle Ivan dra och göra någonting. Lugnt. Jag ställde mig och diskade. Sedan kollade vi på TV lite Sara å jag till det plingade på dörren och Dennis kom dit. Trevligt trevligt. HAde låång utläggning om våldtäkter. Fortsatte kolla på TV. Sedan kommer Ivan hem tillsammans med Alen. Sara har vid detta laget däckat ganka rejält. Nu får jag en liten puss i dörren faktiskt. Sätter mig i soffan bredvid Alen som säger: Skulle inte ni sova hos Sara i kväll?
Oj ja blir rätt ställd, vet inte vad jag ska svara så jag mumlar fram någonting osäkert. Då kommer Ivan in och säger: Aha Calina, när ska ni gå hem då?
Eeeeeh....shit förlåt people att jag inte har tagit mitt pick och pack och dragit för läänge sen! Då plötsligt får ivan inte heller plats i soffan för att sara sover och jag sitter i den med resten av pojkarna så då säger han: aja, så får man sitta på golvet i sitt eget hem! Gud jag ville skjuta mig just då. Jag gick in i sovrummet hade bestämt mig för å dra, så jag satte på mig lite kläder. Alen märkte att jag var ledsen så Ivan kände väl sig skyldig och kom in och undrade vad jag höll på mig och att han bara skämtade (yeah right att han gjorde men men ).
Aja, kunde inte få liv i Sara ändå så jag gick å la mig.
Alltså jag fattar att han kan vilja ha sitt privatliv lite och hänga med sin kompisar utan att jag alltid alltid alltid är där och det är okej! men snälla söta människa säg bara det till mig då så fixar vi det. Jag kan ju bo med Sara under en vecka eller mer om han inte vill ha mig där eller bara allmänt vill vara för sig själv lite. Det blir jag inte alls sårad av men om han bara pikar mig så vet jag inte om han menar alvar eller inte. Och sedan kommer med spydiga kommetarer då blir jag skitledsen.
Fy farao.
Jag kommer inte komma till honom nu på några dagar så att han kan få andas ut lite. JAg vill ju se honom men det sista jag skulle önska vore att han tröttna på mig. Så nu ska jag ha den här j´helgen för mig själv träffa männsikor jag inte sett på länge. Jag kanske kommer till honom om han ber mig om det, men gör han inte det så kommer han få sin ensamtid.
När blev man kär och överanalytisk?! När??
Skjut mig och alla jag känner.
Suck.
Jag har förresten tråkig frisyr oxå. Borde klippa mig. A visst, för det första har jag inte råd även om jag hade velat och för det andra, kan han inte bara säga att jag är det finaste han vet?
Jag vet att jag är hård nu och kanske orättvis och kommer antagligen ångra allt jag skrivit idag i morgon, men jag är en nikotinberoende person utan nikotin och med ganska så sårade känsor.
Såhär känner jag mig just nu.
Jag ska snart ta Sara i handen och våldgästa någon jävla hemmafest och sno all deras alkohol och alla deras ciggaretter (har bara rökt 2 var idag jag vill skjuta nån!) och dricka oss redlöst berusade.
Klart slut.
Men har ni verkligen ingenting för er så visst. fortsätt läs ni. Här är alla mina tankar för tillfället. Jag är ganska ledsen och aggressiv.
Att vara kär är det jobbigaste som finns. Fan det är inte ens kul egentligen. Man blir dum i huvudet. Människor som alltid förr varit självständiga blir helt plötsligt beroende av en annan. Man suger åt sig som en svamp, allt vad personen man är kär i säger.
Är det någonting bra eller gulligt så blir man överlycklig, men är det någonting dumt så blir man huur sårad som helst, vilket man inte skulle blivit om det bara vore en random människa som sa samma sak.
ORKA ORKA orka vara jag.
Och så vill man och hoppas man så gärna att personen man är kär i ska vara exakt lika kär i en tillbaka. Vet man inte, så vågar man inte fråga i rädsla av att få ett nekande svar, men man går i alla fall runt och grämer sig över det och undrar och undrar om man går runt och slösar energi på en männsika som inte skulle kunna bry sig mindre!
I början är varje kille en ängel. Alltid lika omtänksam, gullig, ger en komplimanger osv osv.
Men med tiden försvinner det sakta men säkert.... han kan komma hem utan att ge dig en puss som han alltid gjort förr, han helt enkelt visar inte dig lika mycket uppskattning längre. Och vad händer med MIG då?
Jo. Jag blir osäker och vet inte vad som händer.
Det sista jag som flickvän vill är att vara jobbig. Aldrig aldrig aldrig att han av någon anledning får ha anledning till att kalla mig jobbig.
Men som igår. FY FAN vad jag blev ledsen. Det var egentligen inte så farligt, men eftersom att det var just han så blev det skitjobbigt för mig. Jag och Sara hade varit hemma hos honom hela dagen. Marina, hans sysetr hade kommit bort en sväng innan oxå, och vi skrek och skrattade lite vi tre. Det tyckte han var lite jobbigt tydligen, vilket jag kan förstå. Sedan så pikade han mig en del om att han ville att jag och Sara skulle sova hemma hos Sara den natten för han var ledig dagen efter och vi jobbade. Så han sa hur skööööönt det skulle vara att ÄNTLIGEN få sova ensam i sin säng för en gångs skull typ....
Yeye... Calina blev bara lite sårad vid det laget. Sedan skulle Ivan dra och göra någonting. Lugnt. Jag ställde mig och diskade. Sedan kollade vi på TV lite Sara å jag till det plingade på dörren och Dennis kom dit. Trevligt trevligt. HAde låång utläggning om våldtäkter. Fortsatte kolla på TV. Sedan kommer Ivan hem tillsammans med Alen. Sara har vid detta laget däckat ganka rejält. Nu får jag en liten puss i dörren faktiskt. Sätter mig i soffan bredvid Alen som säger: Skulle inte ni sova hos Sara i kväll?
Oj ja blir rätt ställd, vet inte vad jag ska svara så jag mumlar fram någonting osäkert. Då kommer Ivan in och säger: Aha Calina, när ska ni gå hem då?
Eeeeeh....shit förlåt people att jag inte har tagit mitt pick och pack och dragit för läänge sen! Då plötsligt får ivan inte heller plats i soffan för att sara sover och jag sitter i den med resten av pojkarna så då säger han: aja, så får man sitta på golvet i sitt eget hem! Gud jag ville skjuta mig just då. Jag gick in i sovrummet hade bestämt mig för å dra, så jag satte på mig lite kläder. Alen märkte att jag var ledsen så Ivan kände väl sig skyldig och kom in och undrade vad jag höll på mig och att han bara skämtade (yeah right att han gjorde men men ).
Aja, kunde inte få liv i Sara ändå så jag gick å la mig.
Alltså jag fattar att han kan vilja ha sitt privatliv lite och hänga med sin kompisar utan att jag alltid alltid alltid är där och det är okej! men snälla söta människa säg bara det till mig då så fixar vi det. Jag kan ju bo med Sara under en vecka eller mer om han inte vill ha mig där eller bara allmänt vill vara för sig själv lite. Det blir jag inte alls sårad av men om han bara pikar mig så vet jag inte om han menar alvar eller inte. Och sedan kommer med spydiga kommetarer då blir jag skitledsen.
Fy farao.
Jag kommer inte komma till honom nu på några dagar så att han kan få andas ut lite. JAg vill ju se honom men det sista jag skulle önska vore att han tröttna på mig. Så nu ska jag ha den här j´helgen för mig själv träffa männsikor jag inte sett på länge. Jag kanske kommer till honom om han ber mig om det, men gör han inte det så kommer han få sin ensamtid.
När blev man kär och överanalytisk?! När??
Skjut mig och alla jag känner.
Suck.
Jag har förresten tråkig frisyr oxå. Borde klippa mig. A visst, för det första har jag inte råd även om jag hade velat och för det andra, kan han inte bara säga att jag är det finaste han vet?
Jag vet att jag är hård nu och kanske orättvis och kommer antagligen ångra allt jag skrivit idag i morgon, men jag är en nikotinberoende person utan nikotin och med ganska så sårade känsor.
Såhär känner jag mig just nu. Jag ska snart ta Sara i handen och våldgästa någon jävla hemmafest och sno all deras alkohol och alla deras ciggaretter (har bara rökt 2 var idag jag vill skjuta nån!) och dricka oss redlöst berusade.
Klart slut.
Kommentarer
Postat av: Line
Det är bara att vänja sig vid hur det är. Grabbar fattar inte. Dom kommer inte heller förstå. MEN dom menar ytters sällannågit illa med deras burdusa sätt att vara.
Och man blir tydligen ett blödigt mähä när man är kär.. också bara att vänja sig. Håll det hemligt bara :)
Trackback
